Mareldspaddling vid Ulvön med Ljungskile Friluftsfrämjande den 5 september. Ovanligt mycket mareld och en underbar kväll.
Titta! En fisk! Fisken blir självlysande av marelden och lyser neongrön i det svarta vattnet. Mikael skrattar förtjust. Vi rör oss långsamt, långsamt längs bergssidan och ser marelden blinka som stjärnor i vattnet. Vi tittar ner på ett nytt universum och stämningen blir närmast andaktsfull så uppfyllda är vi av upplevelsen. ”Jag har aldrig sett så mycket mareld förut” säger en av ledarna och en annan håller med.
Vi startade från Kallbadhuset (även kallat Kallis) i Ljungskile vid halv sju-tiden på kvällen, tolv deltagare och sex ledare. Igår blåste det så mycket att mareldspaddlingen ställdes in men vi har tur. De sex m/s har mojnat till några få och solen skiner. Vi ska paddla en sväng och sedan fika på västsidan Ulvön, på ordförande Staffans tomt medan vi väntar in solnedgången. Ledarna är inte säkra på att vi får se mareld eftersom det blåst mycket i två dagar, men vi ska ta en titt. Ingela kör en kort genomgång, sen ger vi oss iväg.
För mig är det första gången jag paddlar med Ljungskile men fler än jag har rest en bit för att vara med. Ordinarie deltagare nämner Kungälv, Stenkullen och Göteborg, liksom skälen ”trevligt”, ”bra ordning”, ”lätt att ta sig hit och i Göteborgssektionen har de flesta egen kajak så detta är smidigare när man också vill hyra kajak”.
Vi paddlar över Ljungskileviken rakt in i solen och tar första drickapausen i lä av Ulvöns sydspets. Motljuset glittrar framför oss och kajakerna är ett färgskådespel när man tittar bakåt mot Ljungskile. Husen och kyrkan lyser vita i allt det gröna. Lummigt och vackert. Lite andra vyer än granitöarna hemma i Lysekil.
Vi fortsätter västerut till Björkholmen och paddlar sen norrut längs Lindholmen som har en fin tältäng i norr. Öarna är skogiga här, mestadels med barrträd och västsidans små stränder består av sten. Prat och skratt, solen värmer och en flock måsar lyfter. Glada röster. ”Skönt att vara ute på vattnet igen”. Bakom mig säger en kvinna ”Jag sitter här och blir alldeles full av känslor. Lite vemod för att det är säsongens sista onsdagspaddling och så njuter jag av allt det vackra”.
Vi passerar Oxholmen och viker sedan in mot Ulvön. Vi siktar in oss på kylväskan och går iland. Staffan har eldat igång grillkolen i gropen och vi fyller på mer. Vi bestämmer oss för att börja med efterrätten; prinsesstårtan som Mikael haft med sig i aktre packluckan. ”Va”, säger Ingela, ”jag trodde tårtan var ett skämt!” och drar ner ett skratt från gruppen. Vi såg hur Mikael lastade den i ”aktre tårtfacket” och ledar-Kim packa ner skedar och tallrikar. Tårtan sitter som en smäck och drar fram flera tårthistorier. Någon sjunger refrängen till tv-serien Tårtan, en annan berättar när avdelningschefen kom bärandes på två stora gräddtårtor och gjorde klassikern … vinglade till och tappade först den ena, sen den andra tårtan pladask i golvet.
Lampa på!
Efter diverse korvmumsande, prat och besök av Staffan börjar det mörkna och vi gör oss klara. Vi delar in oss i två grupper om nio (tre ledare och sex deltagare) och alla tar på sig pannlampor. Om ledaren ger kommandot ”Lampa på” ska de tändas, annars är de släckta. Vi får också varsin bokstav/siffra att ropa ute på vattnet och en paddlingskamrat att hålla lite koll på. Ingela berättar om när hela gruppen låg i mörker och spanade mareld i en vik utanför en hamn. En motorbåt passerade utanför och svängde plötsligt 90 grader för att gå in i hamnen. ”Lampa på!” I den mörka, tomma viken syntes plötsligt 12 vita ljus. Föraren tvärnitade och kröp sakta, sakta inåt. ”Jaså, det var kajaker” pustade han när han kom tillräckligt nära för att se vad som stod på.
Mareldsvikar
Vid niotiden paddlar vi iväg, söderut längs Ulvön. Magnus längst fram har en vit lampa som lyser bakåt och blir vår ledstjärna. Rickard längst bak har ett framåtriktat rött ljus så vi vet gruppens aktre punkt. Vi paddlar i en tät klunga och Magnus gör ett övningsupprop; 1 … en efter en ropar vi våra siffror … 2, …. 9. Alla är med. Efter en stund är vi ikapp den första gruppen, i en liten vik. Här finns mareld. Vi glider framåt med nedåtriktade huvuden och leker med marelden. När man spelar piano med fingrarna i vattenytan blir det stjärnor och om man paddlar fortare en strimma som skimrar lite grönt. När man lyfter handen ur vattnet pirrar marelden på huden. Vi lär oss fort att ju saktare vi rör oss, desto mer mareld. När vi rör runt i vattnet med paddeln transporteras marelden bort från ytvattnet och syns igen efter en liten stund. När man ligger stilla och rör handen eller paddeln sakta sakta genom vattnet skapas ett litet universum av blinkande stjärnor nere i vattnet. Alldeles förtrollande. ”Oj, titta” och ”Så vackert” hörs med dämpade röster över vattnet, alla är lika tagna.
Vi paddlar vidare söderut och nästa vik är större, mer stilla vatten och mörkare tack vare berget ovanför. Ännu mer mareld! Mer fascination. Det är inte varje dag man skapar ett eget universum ;). ”Hallå, vart tog fyran vägen?” Jag inser plötsligt att jag har dagdrömt och hört 1,2,3 ropas två gånger. ”Fyra! Jag är här!”. He he. Mikael och jag försöker fotografera marelden i viken men kameran vill inte fokusera och ta bilder i mörkret.
Vi närmar oss Ulvesund och en gul, stor måne dyker upp på himlen, liksom ljusen från Ljungskile. Den påminner om månen i filmen Mångalen och Mikael börjar sjunga refrängen när jag nämner det. Det tar emot att paddla mot ljuset och tappa en del av nattsynen så vi leker lite till först. Ytvattnet är varmare här och marelden tätnar. Gör man ytskvätt med paddeln blir det en neongrön rand. När vi tre i sluttroppen tar fart i kajaken för att paddla ikapp gruppen lyser bogsvallet grönt på båda sidorna!
Bron är ett svart band mot natthimlen när vi paddlar under. Ledarna har ännu en överraskning åt oss. Efter bron viker vi höger och paddlar en halvmeter ut från bergsbranten. Vattnet är kolsvart i lä av kajaken och här slår marelden rekord. Den lyser utan att man behöver ”reta fram en reaktion”. Stjärnor tänds och släcks och syns så långt som en meter ner i vattnet. Några lyser också på själva berget. En av oss ser en lysande krabba försvinna ner längs berget. Underbart!
Lekfull i neon
Rickard tar fram pumpen och pumpar strax under ytan. Hela pumpen blir neongrön och vattnet han pumpar ut blir ett guldvattenfall. När han vänder pumpen upp och ner och rör den sakta i vattnet neonlyser det överallt.
Sen rollar Rickard och alla skrattar ut sin förtjusning. ”Kolla, hela han lyser grönt!” Vi kan se Richard hänga upp och ner i nattmörkret och röra armen fram och tillbaka nere i vattnet. ”Som en lampa nere i vattnet”.
Bada i mareld
Vi är flera som bestämmer oss för att bada när vi är tillbaka vid Kallis. Vi lämnar berget och paddlar hemåt i månstrimman. Marschallerna som någon tänt vid Kallis syns ända ut i Ljungskileviken och guidar oss hemåt.
Väl iland blir det kyligt i kläderna och Anna är den enda som fortfarande ska bada. Jag går med henne ut på flytbryggan. Trappan glänser lite i marschallskenet, i övrigt är det bara svart sammetsnatt. Tills Anna hoppar i! Grönvitt ljus överallt runt henne, en halvmeter brett runt kroppen. Helt fantastiskt! Jag börjar skratta, så härligt ser det ut. Anna börjar simma och skenet flyttar sig till armar och fötter. Anna får änglavingar och ljuset kring fötterna är lika stort som duntofflor. Mareld överallt! Så vackert och nu längtar även jag i. Anna simmar under ytan med framsträckta armar för att se ännu bättre och kommer sen iland med ett stort leende.
En perfekt avslutning på en perfekt paddlingskväll. En upplevelse att njuta av igen framför vinterbrasan 🙂
Foton: Mikael Espeland och Marie Svensson.
Här hittar du lättast mareld:
- Lugna saltvattensvikar
- Stilla vatten intill berg
- Marelden verkar dras till varmt ytvatten
- På västkusten, i augusti-oktober är den som talrikast. Marelden förekommer dock året runt och har även setts i bräckt vatten (Östersjön)
