James Cameron förbereder dyk ner i Marianergraven, fartyget är nu på väg mot dykplatsen.
National Geographic rapporterar att James Cameron efter år av förberedelser bara har några timmars förberedelser kvar innan han är redo för dyk med Challenger. Om havet förblir lugnt kan dyket bli av under helgen.
http://news.nationalgeographic.com/news/2012/03/120324-james-cameron-mariana-trench-dive-deepest-science-sub/
Deep Sea Challenge är en expedition till Marianergravens botten – med livesändning! Häng med när James Cameron styr solo ner i djupen.
Ingen har varit nere i Marianergravens djup sedan 1960 då Jaques Costeau och en kollega nådde botten. Den gången togs inga bilder för ubåten rörde upp för mycket bottenslam. Den här gången blir det en solodykning, med film och provtagning från botten.
Expeditionen Deep Sea Challenge, som är utsänd av National Geographic, är just nu nära Marianergraven. De är på plats på närliggande Guam och inväntar bättre väder. De planerar att ”inom några dagar” kunna avgå till havsytan ovanför Marianergraven. När ubåten börjar sin dykning tänker de sända live, så att vi kan följa med ner och upptäcka djurlivet på vägen.
Hur djupt är det egentligen? Här är en jämförelse:
Mer om dyket och hur det går till. Hör James Cameron berätta om ubåten, djurliv och oceanens djupaste nivå:
Håll koll på National Geographics facebooksida och Youtubesida för nyheter. Här är också en nyskriven artikel.
Årets Äventyrare 2011 har utsetts. Årets Äventyrare är en utmärkelse som varje år tilldelas en man och en kvinna för enastående prestationer inom begreppet äventyr det gångna året.
Utmärkelsen Årets Äventyrare delas ut sedan 2005. Syftet med utmärkelsen är att ”tydliggöra äventyret som en företeelse och lyfta fram människors lust och drivkraft att genomföra och uppnå sina drömmar”.
Årets äventyrare 2011. Foto Gustaf Kaiser, Stockholmsmässan
Anneli Wester har utsetts till årets kvinnliga äventyrare 2011. Anneli Wester ägnar sig främst åt bergsklättring och bestiger höga berg trots fysiska hinder. Hon har helt enkelt ett stort ”jävlar anamma” och kan inspirera många.
Motivering: Med orubblig beslutsamhet och livsglädje har denna äventyrare under året bevisat att vilja och mental styrka verkligen kan vända motgång till framgång. Trots fysiska hinder har hon under svåra omständigheter bestigit och tältat på några av världens högsta toppar och visat att hon verkligen förtjänar utmärkelsen Årets kvinnliga äventyrare.
Anneli Wester - årets kvinnliga äventyrare. Foto: Vildmarksmässan
Anneli Wester bestiger bergen i hardcore-stil som hon kallar det:
”Begreppet kommer faktiskt från att jag har haft svårt att få folk att ta till sig vad jag gör när jag är ute, det liksom fastnar inte i skallen eller vad sjutton det är. Så en dag sa jag att jag inte gör som de mjuka grabbarna, som t.ex. använder rep och annan utrustning som andra har satt upp, klättrar på stegar som andra har satt upp, har folk som hjälper dem bära upp grejer på berget i förväg, har camps som står redo och väntar på dem på berget, använder syrgas och en del har t.o.m. en kock med sig upp på berget, en del har en del av det här och en del har ”extra allt”. Jag kör ”utan allt”. Det är bara jag och min ryggsäck, berget och livet på tu man hand. Hardcorestil. När jag sa det hände det nåt. Folk lyssnade. Även grabbarna lyssnade. Det jag sa gick in.”
Andreas Fransson från Luleå är en erkänt duktig brant-skidåkare och alpinist.
Motivering: Genom att klättra Nordamerikas högsta berg, Denali (6 196 m.ö.h.), via Oriental Express och sedan skida utför den tidigare oåkta sydsidan lyckades Andreas Fransson med vad många amerikanare har kallat ”den sista stora utmaningen i Nordamerika”. Andreas visade också på stor uthållighet då han tillsammans med Magnus Kastengren gjorde ytterligare en toppbestigning av Denali efter bara en dags vila, denna gång längs den legendariska Cassin Ridge, en led få Skandinaviska lag har gjort. Den avslutadande klättringen tog imponerande 33 timmar från tält till tält.
Motivering: För att som första kvinna i världen ha bestigit alla 14 stycken 8 000-meterstoppar utan syrgas. Trots tragiska motgångar och att hon flertalet gånger har tvingats vända på det svåraste och farligaste av alla berg, K2, lyckades hon till sist fullborda samtliga toppar och visa att hon är en alpinist av världsklass.
Motivering: För att ha inspirerat till höghöjdsklättring genom tidiga, svenska expeditioner i Himalaya (Nun, Annapurna, Everest), Nordamerika (Leaning Tower i Yosemite) och i den svenska fjällvärlden (Stora Traversen i Kebnekaise). Lars Cronlund var en av de första svenskarna över 7 000 meter och han är fortfarande den enda svensk som har klättrat Hornbein couloir på Everests nordsida och som har blickat ut från världens högsta berg ensam.
Varje år delas ett stipendium ut till ett äventyr som ska genomföras/startas under 2012. Vem som helst kan söka stipendiet. I år går stipendiet till Marie Nordin och Annelie Hollstenius.
Motivering: Årets äventyr 2012 andas både tradition och upptäckarglädje och kommer att ta de två äventyrarna genom både Sveriges och Norges vackra natur på hästryggar. Deras klimatsmarta äventyr från Sundsvall till Trondheim, lyfter fram hästens historiska roll som transportmedel och tar det personliga äventyret tillbaka till grundtanken – att utforska ny mark.
Freya Hoffmeister har idag rundat Kap Horn i 10 m/s västvindar, en milstolpe för henne, och paddlar nu norrut mot Porto Williams igen.
Hon startade redan klockan 6 på morgonen och var strax före klockan 21 framme vid Isla Wollastons flottbas, efter fem mils paddling.
Vind och vågor gjorde att Hoffmeister valde att paddla runt Kap Horn motsols, med den röda pricken som start-och målplats. Av öns tre stora uddar var den västra värst att paddla förbi, med öppen sjö in mot klipporna. Kusten består av höga och branta klippor, med en och annan ”needle”-klippa som sticker upp ute i havet. Dyningen låg på 3-4 meter, vinden 7-10 m/s från väst, och spegelsjö från klipporna.
Kap Horn från söder. Den röda punkten är flottstationen som Freya fick ha som bas. Där ligger också Albatrossmonumentet. Källa: Google Earth.
Freya fick fokusera på paddlingen och stötta med paddeln, så hon kunde inte ta några bilder av rundningen. Hennes videokamera var inte monterad på däck, så hon hoppas att flottans helikopter som kom på besök 1 timme medan hon paddlade förbi södra udden – själva Kap Horn – tog lite bilder.
När Freya Hoffmeister nått startpunkten vid flottstationen igen, åt hon en snabb frukost i kajaken, meddelade rundningen till sin pojkvän och fortsatte sedan paddla norrut för att ta vara på väderluckan. Hon hann genom hela nationalparkens skärgård under dagen, och slog läger där en 30 km passage över öppet vatten till Isla Navarino väntar.
I väntan på Freyas egna bilder från ön, som inte kan laddas upp förrän hon nått Ushuaia, bjuder Kajakrapporten på dessa filmer inspelade på Kap Horn.
Fin översikt av ön och kustlinjen vid uddarna. Den snöklädda udden är Kap Horn:
Undervattensbilder från Kap Horn:
Kap Horn-väder
Kap Horn från ett fartyg, första biten bäst.
Hoffmeister paddlar nu tillbaka till Porto Williams och vidare till Ushuaia. Därifrån kommer hon att paddla genom Eldslandets inre fjordvärld, tills hon når Sydamerikas västra kust och kan fortsätta norrut, till etappmålet Valparaiso.
Fjordlandet i Patagonien, med Hoffmeisters väg åt väster, via Ushuaia. Kap Horn längst i söder. Isla Navarino är den stora vita ön norr om Kap Horn.
Freyas hela story från rundningen.
Freya Hoffmeister nådde idag sin önskedestination Cabo Hornos, Kap Horn-ön söder om Kap Horn.
Hoffmeister inleder året på bästa sätt och kunde för 45 minuter sen gå iland på ön Cabo Hornos, efter att ha varit inblåst på Isla Deceit sedan 27 december. Idag mojnade det ner till 10 m/s och hon kunde paddla de 11 kilometrarna öppet vatten över till Kap Horn-ön.
Det har stormat rejält de senaste dagarna, visar flottstationens loggbok. 28 december blåste det 100 knop (cirka 50 m/s) och när Freya avbröt sin paddling till ön den 27 december blåste det mer än hon trodde:
When I had to turn around that Tuesday, 1.1 km short to reach Isla Hornos, I estimated I probably paddled in 30-40 knots – the logbook of the navy said, it was 60 knots at 6 pm, gusting to 80 knots (ca 30-40 m/s) … and I landed at 8.30 pm … and I stayed upright, and landed somehow somewhere…should I be proud I made it through those winds and accordingly rising huge sea states? No, I was rather ashamed I made the mistake to get into it…but yes, I must be somehow eventually after all those km some kind of skillful paddler…and have guardian angels. But I never, never want that experience again…and don’t wish any one to get ever into it.
Nästa Kap Horn-storm är redan på väg. Vindar på smått otroliga 130 knop väntas i natt.
Hoffmeisters plan är att stanna på ön några dagar och sedan paddla runt den om vädret tillåter. Därefter paddlar hon tillbaka till Porto Williams (2 dagars paddling) och vidare till Ushuaia. Därifrån kommer hon att paddla genom Eldslandets inre fjordvärld, tills hon når Sydamerikas västra kust och kan fortsätta norrut, till etappmålet Valparaiso.
Freya Hoffmeisters första försök att nå Kap Horn misslyckades. Med bara kilometern kvar till ön Cabo Hornos blev hon tvungen att vända på grund av storm.
Freya paddlade större delen av dagen i helt stilla väder, genom nationalparkens skärgård, söderut mot ön Cabo Hornos där hon planerade att övernatta vid flottans hus. Sista nio kilometrarna över till ön är en öppen passage. Där började det blåsa upp till storm från styrbord, tidigare än väntat. Freya paddlade vidare, men fick allt svårare att hålla kursen. Med bara en kilometer kvar till ön blev Freya Hoffmeister tvungen att vända tillbaka norrut. Då blåste det nära 20 m/s.
Freya Hoffmeister
Freya tog sig så småningom iland på en annan ö, genom surf. I landningen bröts hennes favoritpaddel av och kajaken fick en ny spricka mellan skrov och däck. Idag har hon legat väderfast med ett smattrande tält och med spray upp till tältet … med tid för eftertanke. Reparationerna får vänta tills vinden lugnat sig. Hon skriver att dagens vågor är de största hon någonsin sett – äkta Kap Horn-väder!
Läsa mera:
Freya Hoffmeister planerar att paddla till Cape Horn tisdagen den 27 december. Hon lämnade Porto Williams juldagens morgon för Porto Torres. Därifrån är det 2 dagars paddling (ca 100 km) till Kap Horn-ön.
Att paddla förbi låter kanske väl nonchalant för Cape Horn, en plats beryktad för tufft väder bland sjöfolk och seglare, men passera ska hon i alla fall. Tisdagen är en väderlucka hon kallar ”the magic Tuesday”. Juldagen paddlade hon helt läad för västvindarna av bergen. Från juldagens nattläger i Porto Torres (se kartbild) är det cirka 100 km till rundningen av Kap Horn, och hon delade upp sträckan på två dagsetapper. Under annandagen har hon hunnit ner till sydöstra hörnet av Navarino Island. Planen är att imorgon tisdag paddla över 3 mil öppet vatten till Isla Wollaston. Därifrån paddlar hon söderut bland öarna till ön längst söderut i nationalparken; Isla Hornos. Efter rundning av ön ska hon tillbaka till Porto Williams och fortsätta västerut via fjordarna.
Porto Williams (lila punkt). Juldagens nattläger Porto Torres vid gröna pilen. Mellan lila och grön markering är det 4,5 mil. Tisdagens passage över till Isla Wollaston markerad i rött. Kap Horn är udden längst ner i nationalparkens skärgård.
Freya Hoffmeister anlände Porto Williams den 22 december. Där avvaktade hon bättre väder några dagar tillsammans med segelbåtar från hela världen, och skaffade olika tillstånd.
Porto Williams. Det grå fartyget är segelklubben där julen firades.
Så här skrev hon sjäv 22 december:
I now have the necessary paperwork in my hands to be able to circumnavigate Cape Horn, and to paddle on to Punta Arenas jurisdiction area, where I’ll have to see the authorities of the next area again. Muchas Gracias!
I can paddle by myself as I’m used to, only for the crossing from Isla Navarino to Isla Wollaston, a hop of 30 km open sea which can become ugly very fast, there will be a Prefectura boat sitting on one end or the other watching over me. All good. Thanks!
Freya med Prefectura-personal i Porto Williams
Now we just have to find a reasonable weather gap … the last four yachts waiting in Puerto Torro today for a weather window to go around the Cape are all coming back today or tomorrow, unsuccessful, as it will be VERY ugly windy the next days! That’s the Cape Horn area! For some reason it has a reputation to be the most windy and changeable weather place in the world … so myself as well has to patiently wait. I was blessed with good weather form Rio Grande to reach Puerto Williams, now it’s x-mas time, and I can rest and wait – and prepare my paddle to Cape Horn even better, plus the navigation through Fjordland later.
Freya vid sälkoloni i Argentina
Cape Horn är Freya Hoffmeisters halvdistansmärke för första etappen runt Sydamerika, och hon håller tiden perfekt. 30 augusti startade hon i Buenos Aires, och ska 8 månader senare anlända till Val Paraiso, följt av några månaders paus hemma i Husum, Tyskland. I september/oktober startar etapp 2. Jämfört med planeringen har hon valt att istället paddla Sydamerika medsols.
På upptäcktsfärd
Under de fyra första månaderna har hon upplevt massor av vildmark och beacher, sjöfågelkolonier, olika sälar och fluginvasion, och levt med sju meter tidvatten. Hon har också reparerat kajaken flera gånger. På vägen har hon tagit sig tid till avstickare in i fina vikar och utforskat omgivningen. Hoffmeister har besökt massor av byar och samhällen när hon slagit läger längs sin rutt, och ibland umgåtts med paddlare. Hennes samarbete med Prefektura – den lokala kustbevakningen och tullen – är praktiskt och har redan betytt mycket. Förutom de obligatoriska besöken kan de kusten, kan assistera på vattnet och har ibland skjutsat med bil in till byn.
Surf-landning är vanligast, och lägerstränderna långa.
50 cm lång spricka mellan däck och skrov, som uppstått under expeditionen
Alla foton: Copyright Freya Hoffmeister.
Ulrika Larsson och Nick Cunliffe fortsätter sin paddling Danmark Runt i nästa vecka. De siktar på att starta onsdagen 23 november, för sista biten av Rød-hvide bånd.
Ulrika och Nick avbröt sin paddling efter att tjuvar stulit det mesta av deras utrustning ur kajakerna på stranden i Greve, söder om Köpenhamn. Då hade de paddlat 900 km. Nu startar de igen, från samma punkt och med samma kajaker. De har 300 kilometer kvar till målet.
– Rimligtvis kan vi paddla 3 mil om dagen och nå mål på cirka tio dagar, men vi vet ju inte säkert. Dagarna är mycket kortare nu och vi vill inte paddla i mörker om det är alltför blåsigt. Tillåter vädret kör vi nog nattpaddling också, det är mysigt att paddla i mörker med mareld och stjärnljus. Det ska bli spännande att paddla med övernattningar i den här årstiden.
Vädret har varit lugnt de två senaste veckorna berättar Ulrika. Färden går först söderut längs Själland, där några större bukter ska passeras, sen bär det västvart. Vindmönstret på sträckan är normalt syd-sydväst.
– Vi har två längre överfarter; över till Langeland söder om Stora Bält, och över till Jylland. Sen avslutar vi inne vid tyska gränsen, där man ska lägga handen på en gränssten. Jag ser fram emot att börja igen!
Hur gick det med allting efter att ni fick avbryta paddlingen sist?
Vi håller på med försäkringsärendet. Ingen ersättning har betalts ut ännu, så vi har valt att inte köpa utrustning än, vi har lånat ihop en del. Det är klart man blir lite förgrymmad när man blir bestulen. Jag har sökt lite på nätet, men ingen av prylarna har lagts ut till försäljning. Men jag måste säga att den hjälp och gensvar vi fick när det hände var helt fantastisk. Jag trodde inte det skulle få sånt genomslag, men paddlingsgemenskapen är verkligen otrolig. Jättemånga hjälpte oss, på alla möjliga sätt. En del erbjöd oss pengar, andra ville låna ut utrustning. Andra personer längs återstående paddlingsväg erbjöd oss att bo hos dem.
Vad var jobbigast under paddlingen?
– Västa Jyllandskusten. Första dagarna, när tidvattnet påverkade paddlingen och gav brytande sjö. Jag slogs omkull en gång, och det har jag aldrig varit med om förut, att vågorna är för stora. Samtidigt var det fostrande, allt annat blev ju litet sen. Vi landade och startade i surf.
Mest överraskande och finaste?
– Mycket mer sand än jag trodde, skrattar Ulrika. En lång sandstrand hela kusten upp till Skagen, och sen fortsätter den ner på andra sidan. En sak var läcker. Danmark är hyfsat tätbefolkat, ändå var upplevelsen längs västkusten att man paddlade långt från civilisationen. Stranden var helt öde. Ingen bebyggelse alls syns, längs hela stranden går en sandvall. Man kunde lägga till vid en tom strand för lunch, känna att man var långt ute i naturen, och sen klättra upp på dynen och få syn på en hel by nedanför sig! Häftig upplevelse!
Minnesvärt:
– Navigationen. Spännande med 35 km passage över öppet vatten, den längsta jag gjort. Då hade vi varit inblåsta i 4 dagar. Dag fem blåste det 7-8 m/s sidomedvind, och vi var lite tveksamma till att ge oss iväg. Desto större upplevelse när vi kom fram, efter 5 timmar nonstop i kajaken. Passagen gick jättebra, några ställen det var mer skvalp. Spännande att se hur det funkade med navigationen och hur bra det gick.
Rödvita bandet då?
Vi blir inte godkända för Rød-hvide bånd, pausen har varit för lång. Från början trodde vi att vi skulle bli godkända, men för tre veckor sen fick vi beskedet. Det är ok. Viktigast för mig är att det var yttre omständigheter som gjorde att vi fick avbryta. Vi själva fungerade, och vår kunskap och utrustning också.
Vill vi ha Rödvita bandet får vi paddla en gång till – det är inte helt omöjligt att det blir så!
Kajakrapporten önskar Ulrika och Nick en god tur och härliga dagar ute på havet.
Du kan följa deras paddling på Ulrikas blogg Green Adventures. Foton lånade från bloggen enligt överenskommelse. Green Adventures har full copyright på bilderna.
Segelbåten Northern Light genomförde år 2000-2010 Expedition Vildmarkshav i Södra Oceanen. Nu startar turnén med HD-filmen med Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros upplevelser. Missa inte detta tillfälle att uppleva djur och natur på subantarktiska öar.
Ni känner säkert igen namnen. Bjelke och Shapiro har de senaste trettio åren genomfört flera exceptionella seglatser med Northern Light: Arktis-Antarktis var deras första expedition. På nästa seglats, 1990-1992, övervintrade de på Antarktis genom att låta Northern Light frysa fast i isen. Och så har de fortsatt, de hade drabbats av Polarfebern som Deborah Shapiro uttrycker det.
Nu har de avslutat sin största expedition hittills, tio år lång. Färden gick till Södra Oceanen, havet runt Antarktis. Detta är jordens största vildmarksområde, större än Europa och Asien tillsammans. Här har de seglat fyra sommarsäsonger i rad under expeditionen och besökt olika öar. Några av öarna har det krävts specialtillstånd för att få besöka.
– Vi har upplevt förstummande vackra öar med ett rikare djurliv än vi någonsin kunnat föreställa oss, berättar de. Vi lyckades ta oss iland på öar som besöks mycket sällan, på grund av sitt ogästvänliga klimat. Platser opåverkade av människor med ett djurliv de flesta har svårt att föreställa sig. Vi vill gärna dela med oss av våra upplevelser.
Northern Light vid Sydgeorgien. Foto: Bjelke/Shapiro
Bjelke och Shapiro inleder en turné runt Sverige med filmen Vildmarkshav som just blivit klar. Missa inte detta tillfälle! Lysekil och Partille är de enda västkustorter som får besök i höst, övriga får vänta till nästa år. Filmen är inspelad i HD, är 100 minuter lång och visningen inleds med en introduktion av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro. Efter filmen ges utrymme för frågestund och diskussion. Se hela turnéplanen.
Torsdag 13 oktober kl 19 visas filmen i Lysekil, på Folkan, för 150 kr. Förköp görs via folkan@folketshuslysekil.se. Vänta inte för länge för det kommer att bli slutsålt. Samtidigt kan boken Vildmarkhav köpas för 300 kronor mot rekommenderade priset 475 kr.
10-11 oktober visas filmen på Partille Kulturum, förköp www.webbiljett.se/partille.
Wedellsäl på Sydshetlandsöarna, och Deborah Shapiro. Foto: Bjelke/Shapiro
Filmen Vildmarkshavs turnéplan finns på Northern Lights webbplats. Bjelke och Shapiro räknar med att resa runt med filmen under 2012 och därefter ta semester januari 2013.
Läsa mera: En bra intervju på DN, som gjordes 2 dygn efter Northern Light angjort hemmahamnen Fiskebäckskil efter expeditionen.
Foton: Copyright Bjelke/Shapiro, som givit tillstånd till publicering på Kajakrapporten.
Erik Jørgensen som paddlar Skandinavien Runt har nått slutspurten och har idag gått i mål vid 13-tiden. När han slog läger igår hade han 12 km kvar. Från starten den 5 april har han paddlat 6220,3 km till målet i Virojoki.
Så här skriver Erik efter målgången:
”Jeg sidder jeg med en speciel føles, turen er slut, målet er nået. Jeg er stolt og glad over jeg nåede mit mål og jeg er på vej hjem. Men det er også så tomt, som jeg skrev om i går.”
Egentligen hade Erik tänkt paddla närmare målet igår men ändrade sig:
”En mærkelig dag, skulle gerne blive den sidst sådan rigtige rodag, men min krop var træt, det var køligt … Jeg roede der ud af, vinden var forsat så kraftig at bølgerne i det åbne, var en 50 cm, tætte og træls, men det gik fint, tempoet var ikke super højt, men fint.
Så dagen gik stille og roligt og pludselig gik det op for mig at der ude 10 km frem, der lå Rusland, nu var det ikke Finsk skov og øer jeg kun kunne se, men nu også Russisk, specielt at tænke på at det er 174 dage siden jeg sidst så noget af Rusland, noget længer væk. Jeg kom frem næsten til grænsen og drejede mod nord. Her i en lille vig lå en campingplads. Blev pludselig meget træt kunne umuligt ro de sidst 12 km i dag. Arg ikke helt det var dages mål, havde overvejet at ro endnu tætter på mål, men synes også jeg skal ro lidt i morgen før jeg kommer til mål, ville være mærkelig at pakke sammen for at ro en km.”
Han avslutar inlägget med att säga att ”imorgon går färden vidare och inträffar inget oväntat blir det målgång”. Med andra ord borde han just nu sitta och skriva på målgångstexten … eller prata med eventuella journalister som dykt upp på plats. (Vilket han gjorde … beskedet om målgång kom på webben först 2 timmar efter denna artikel publicerats första gången).
Igår slog han läger för 136e gången på 174 dagar. (övriga dagar har varit dubblettdagar).
Erik startade i Kirkenes den 5 april i år och har mött våren på Barents hav, liksom försommaren ett antal gånger medan han paddlade söderut längs norska kusten. Bohuslän passerade han de extra varma dagarna i månadsskiftet juni-juli. Han tog sträckan norska gränsen – Göteborg i ett nafs, på två dagar. Samtidigt som Ulrika Larsson startade paddlingen Danmark runt avslutade Erik Blå bandet runt Sverige uppe i Haparanda. Sen har han ångat på nerför finska kusten trots septemberstormarna och har nu Ryssland framför fören igen.
Tar man 175,5 paddlingsdagar och delar med totaldistansen 6220 så har Erik paddlat 35,4 km/dag … Då är distansen fördelad även över vilodagarna. I verkligheten har Erik paddlat längre per dag. Hans plan var att paddla cirka 4 mil om dagen och vi som följt honom vet att det ofta blivit 5 mil. Och mer ändå ibland.
Totalt sett en enorm prestation. Gratulerar till en fantastisk insats Erik!
Nu är Erik tillsammans med danska vänner på väg hemåt, via Stockholm för att möta juryn för Blå bandet. I glädjeyran var det ingen som brydde sig om färjetider. Väl framme i Helsingfors hade färjan för dagen redan avgått. De har fortsatt till Turku och hoppas få plats på färjan till Stockholm där.
Fortsätt gärna hålla utkik på Eriks webbplats komud.dk. Han kommer att publicera mycket mer från paddlingen Skandinavien Runt. Inte minst recensioner av den utrustning han använt. Och bilder, filmer och mer. Vissa delar av materialet behöver du antagligen betala prenumerationsavgift för att komma åt, men det är det säkert värt. Jørgensen vill att de som väljer att sponsra honom ska få lite mer, därav uppdelningen av materialet.
Erik Jørgensen paddlade förra vintern Danmark Runt. Han nämner i sin text igår att det är en bok på gång. ”Snart kommer boken om Danmark rundt i isvinteren”.
Läsa mera:
Ulrika Larsson och Nick Cunliffe avbryter sin paddling av Danmark Runt (Rödvita Bandet). Orsak: bland de tristaste man kan tänka sig – tjuvar stal så gott som all utrustning ur deras kajaker!
Ulrika och Nick fick en tuff start på sin Danmark-Runt paddling. Regn, vind, mera vind och mera regn. Så såg det ut medan de paddlade uppåt längs Jyllands västkust och blev inblåsta flera gånger. När de närmade sig Jyllands spets och Skagen var det bättre väder några dagar och de passade på att kliva iland vid Grenen och spana in hur vågorna från Kattegatt och Skagerakk möts.
Fikapaus utanför Jylland
Sen vände de söderut och fick blåst och motvind igen medan de paddlade ner längs östsidan Jylland. Motvind dag 1, motvind och sidovind dag 2, inblåsta dag 3, dimma (och lite vind!) dag 4, natt 5 åskväder, dag och natt 6 regn, och sen inblåsta flera dagar i rad istället för att paddla över till Själland … Tydligen har Danske Metrologiske Institut konstaterat att denna sommar är den 2:a regnigaste på 137 år.
Tältnatt på Jylland, åska och regn utanför
Därefter blev det bättre. Solen kom fram, vinden minskade och rapporterna blev gladare, inte minst för att passagen över till Själlands odde nu var gjord – en milstolpe avklarad – efter ett fint besök på ön Hjelm.
Hjelm, en vacker dansk ö sydöst om Jylland
Möten med trevliga människor, sköna övernattningar på kajakklubbar, fin paddling genom Köpenhamns kanaler, härliga upplevelser. 900 km paddling avklarad, bara 300 km kvar. Och så kom bakslaget – en timma iväg från kajakerna för att proviantera, i Greve en bit söder om Köpenhamn, och väl tillbaka ser Ulrika att främre luckan har en glipa och lyfter locket … tomt! Nästa lucka … tomt! Lucka efter lucka rycks av. Tomt. Nicks kajak är helt länsad. De konstaterar att de blivit av med så gott som all sin utrustning. Tre kameror, gpser, alla sjökort, vhf-radion, köket, säkerhetsutrustning, Nicks pass och alla hans kläder, sovsäckarna, nästan alla Ulrikas kläder … listan är hur lång som helst. Mest sörjer de fyra veckors paddlingsminnen i form av foton som försvunnit tillsammans med kamerorna. Bilder de skulle använt till föreläsningar och annat.
Nick Cunliffe på 33 km lång passage över öppet hav mellan Jylland och Sjaellands Odde
När jag läser Ulrikas berättelse på bloggen får jag tårar i ögonen och blir så förbaskad å deras vägnar … tjuveriet är alltför utstuderat för att gjejerna ska ligga slängda bakom nästa buske. Alla har vi lämnat kajakerna utan tillsyn för en nödvändig promenad, och ingen av oss har väl på allvar trott att någon skulle stjäla ur kajaken … och dessutom ALLT. Jag tror då att de ska behöva starta om sin paddling och att alla de 900 kilometrarna gått till spillo. (Som tur var har jag fel).
På en vanlig paddling kan man kanske leva med att grejer försvinner, men på en långpaddling av det här slaget är det värre. Dessutom finns ett antal regler för vilken assistans man får lov att få utifrån … till exempel får man inte be någon annan gå att köpa maten, den måste man köpa själv. Nu får Ulrika och Nick istället fokusera på försäkringsärenden och ambassadbesök för att fixa fram ett nytt pass.
De har valt att pausa sin paddling av Rödvita Bandet, för att komma tillbaka i november. Då paddlar de vidare från Greve, de 300 km som återstår. Den paddlingen hinns inte med när de fått ihop ny utrustning, båda två är uppbokade på andra paddlingar de närmaste månaderna och nästa lediga tillfälle är därför i november.
Ulrika kommenterar:
– Visst känns det surt att inte kunna paddla hela vägen i ett svep, men just nu försöker jag att fokusera på att slutföra turen i november. Även om det blir ett uppehåll på 2 månader, så vet i alla fall jag och Nick att vi kommer att ha paddlat hela Danmarks kust och den dagen jag lägger handen på gränssten 1 vid tysk/danska gränsen, kommer det kännas betydligt bättre än vad det känns just nu, en vecka efter incidenten.
They’ll be back.
Nick Cunliffe och Ulrika Larsson vid Sjaellands Odde, passagen över från Jylland är avklarad.
Alla foton lånade från Ulrikas blogg Green Adventures enligt överenskommelse. Green Adventures har full copyright på bilderna.
Ulrika Larsson och Nick Cunliffe paddlar Danmark Runt och startade 8 augusti. Kajakrapporten tog ett snack med Ulrika innan de paddlade iväg.
– Vi får en tuff start på turen kan du tro, med tanke på kulingen som som blåste igår, säger Ulrika och skrattar. Det blir en del vågor.
Ulrika Larsson i Grebbestad juli 2011
Ulrika Larsson är sedan tidigare bekant för paddlare i Bohuslän genom sitt arbete som paddlingsinstruktör på Upplevelsebolaget i Uddevalla. Numera driver hon eget paddlingsföretag och ger kurser i Bohuslän och Skåne, liksom arrangerar paddlingsresor till Wales. Ulrika är medförfattare till boken Paddla i Bohuslän och blev första kvinna att paddla Havspaddlarnas blå band (Sveriges kust) solo.
– Idén väcktes 2007 när jag närmade mig Haparanda med kajaken, mot slutet av min Blå bandet-paddling. Jag hade fått blodad tand på långpaddling och sökte en tur som skulle ge fantastiska paddlingsupplevelser nära våra egna vatten, och ändå vara en utmaning. Jag fastnade för Danmark. Jag hade aldrig paddlat där förut, och varför var det bara sju stycken som paddlat Danmark Runt innan? Nu när vi startar är det tolv som fullfört paddlingen före oss, och det är fortfarande få jämfört med Blå bandet.
– Största utmaningen är västsidan Jylland där vågorna från Atlanten rullar in, och det finns sandrevlar i vattnet, och tidvatten. Den sträckan ställer till problem för många. Danmark runt är lite mer action jämfört med Sveriges kust, och en schysst kustlinje att se. Därför bestämde jag mig för Danmark runt.
– Nej, och det kanske blir en utmaning det med, skrattar Ulrika. Nu paddlar jag tillsammans med Nick Cunliffe från Wales, en erfaren paddlingscoach som tillsammans med kollegan Matt driver Kayak Essentials. Nick är utbildad BCU-instruktör (nivå 5) och har ibland utbildningskurser hos Nautopp i Sverige.
Nick Cunliffe
– Vi planerar att paddla i ungefär fem veckor, och siktar på 4 mil per dag. Sen varierar det ju lite utifrån väder. Totalt handlar det om 120-130 landmil. Man startar på västsidan, nere vid gränsen mot Tyskland. Efter Jyllands västkust och Skagen går vi östsidan och över mot Fyn och Själland, de öar som måste göras i cirkeln. Exakt kurs blir utifrån tid och prognos, vi får se hur lång passage vi bestämmer oss för och var vi lämnar östsidan. Efter Själland bestämmer vi utifrån tid och väder hur vi gör med Lolland, Falster och Mön, de valfria öarna. Vi har inte bestämt helt än. Och sen tillbaka till Jylland för den obligatoriska slutpunkten längst ner i sydost.
– Jag paddlar i en Arrow Nuka i kolfiber, som jag fått låna från Arrow Kayaks. Jag är jättenöjd med den, den är lättdriven och kommer att funka bra i vågorna. Nick paddlar i en Valley Etain.
Ulrika med sin Arrow Nuka. Foto Arrow Kayaks.
– Jag tar med mig två Wernerpaddlar i kolfiber, en Caliste och en Cyprus. Jag kommer mestadels att paddla i jacka (Palm Duem) och snabbtorkande schorts (Arcteryx) men tar med mig torrdräkten också, det kan bli lite småkyligt.
– Jo kanske, jag får se hur jag gör, skrattar Ulrika.
Ulrika låter andra testa sin vardagskajak, Arrow Ivalo och sin Black Light paddel, den första någonsin som producerades för kund.
När det gäller mat, så käkar vi väldig basic mat. Macka till frukost. Powerbars, frukt och nötter till lunch och mellanmål. Sen pasta eller ris med grönsaker och någon form av sås tilll middag på kvällen. Vatten är drycken som gäller hela dagarna. Så enkelt är det än så länge i alla fall.
Jag använder windguru.cz, den är jättebra och uppdateras var tredje timme. Vi kommer nog att använda DMI (danske metrologiske institut) också.
Sen kommer vi in på viktiga bitar som prioriteringar, möjligheten att ta sig loss från vardagen för att paddla iväg fem veckor och vad som är tjusningen, varför man gör det.
– Ja, alla är olika. En del väljer att lägga pengar på en storbildstv, men det är inget för mig. Jag prioriterar upplevelser som denna istället. Varför? Jag har som motto ”varför inte” och försöker ha så få anledningar som möjligt som kan innebära ett ’varför inte’. På så sätt kan jag göra spännande saker.
Kajakrapporten önskar Ulrika & Nick en härlig paddling. De kommer att rapportera till oss då och då under turen. Ulrika kommer också att uppdatera sin blogg på Green Adventures.
Anneli Pompe, fridykare i världsklass, nådde i fredags Mt Everest topp via nordsidan. Grattis Anneli!
Anneli Pompe låter oftast talas om sig för sina fridykningsresultat men hon är också en duktig bergsklättare. En barndomsdröm har varit att nå toppen på Mt Everest. I fredags, 20 maj, klockan 0500 nepalesisk tid blev drömmen sann!
Anneli Pompe når Mt Everest topp 20 maj 2011
Så här rapporterades det på hennes blogg:
”Yippie! Kl 05.00 lokal nepalesisk tid (01.00 svensk tid) stod Annelie Pompe på toppen av världen! De lämnade läger 3 på 8300 meter höjd klockan 21.00 och det krävdes åtta timmars klättring för att nå toppen som de hade helt för sig själv innan några klättrare från sydsidan kom upp. Annelie berättar att hon fick en glädjeattack och började skratta när hon insåg att det bara var några få steg kvar till toppen. Den senaste rapporten kom klockan 09.30 svensk tid och då hade de kommit ner till läger 3 igen och återhämtade sig i tälten. Planen är att ta sig så långt ner som möjligt under dagen men fokus just nu var på att vila och få i sig vätska. Annelie lät väldigt lycklig och väldigt trött på telefonen. Alla i expeditionen mår bra.”
Annelis målsättning var att bli första svenska kvinna att nå toppen utan att använda syrgas. Med 4,2 liters lungkapacitet och vana att dyka till 100 meters djup (och tillbaka) på ett enda andetag hade hon bra förutsättningar att lyckas. Men för några veckor sedan fick hon ge upp den målsättningen och börja använda syrgas. Den låga syrehalten uppe på berget påverkade blodcirkulationen så hon tappade känseln i fingrarna. Prestationen är fortfarande stor, Kajakrapporten sällar sig till de många gratulanterna.
Nästa målsättning är att sätta världsrekord i fridykning – 161 meter på ett andetag – så vi önskar Anneli Pompe välkommen tillbaka till Gullmaren för träningspassen.
Någon gång de närmsta dagarna kommer Annelis egen skildring av toppvandringen på hennes blogg Deepeverest. På Anneli Pompes webbplats kan du läsa om fridykningen och om henne själv.
Danske paddlaren Erik Jørgensen har gett sig ut på en ny paddlingstur, Skandinavien runt. Efter att ha väntat in sitt telefonkort startade han igår i Kirkenes. Framför sig har han en krävande resa i helt underbar natur. Han kommer att paddla hela Skandinaviens kust till ryska gränsen vid Finland på sex månader, ca 7300 sjömil. Det innebär 40-45 km paddling varje dag.
Jørgensen paddlar denna gång i en Arrow Empower, Arrows helt nya expeditionskajak (5,61 m lång). När han förrförra vintern paddlade rödvita bandet (Danmark runt) paddlade han i den kortare, och mer våganpassade Arrow Play. Paddlingen skapade lite rabalder pga årstiden, men visst klarade han det … även om han ibland fick släpa kajaken flera kilometer över isen in till land för att slå läger.
Arrow Enpower. Copyright Erik Jørgensen
Erik under Danmark Runt, med Arrow Play
Erik paddlar först längs Barents Hav där det ofta är dimma även sommartid. Igår och idag har han haft sol och lätt vind, och små vågor, men från fredag blir det motvind (nordlig) och ökande. Tidvattnet ligger på 2,5 meter och på morgonen har han medströms 1-2 knop med ebben ut från land. Svalbard längre norrut har redan ljust dygnet runt men där Erik paddlar är det dagsljus från klockan 04 till 19.
Kusten en bit väst om Kirkenäs
Erik går upp kl 6 på morgonen, äter frukost och förbereder avfärden i cirka 2 timmar, och paddlar sedan dagens fyra mil. När han slått läger, hängt kläderna på tork och startat brännaren i tältet är det dags för dagens datorpass, med rapport till webbplats, facebook och gps-position. Barentska kusten har fortfarande gott om snö, och temperaturen är på plussidan. Erik skriver att kroppen är lite ovan, men han njuter av att vara till havs igen.
Jørgensen är en härdad ute -och vintermänniska. Han har tjänstgjort som elitsoldat på Grönland i flera år, och genomfört en lång Grönlandsexpedition med sin soldatkollega. Nu livnär han sig som äventyrare, guide och föredragshållare, och arrangerar resor till bland annat Grönland.
När Erik Jørgensen passerat Nordkap på 71 grader nord kan han leva loppan på Lopphavet medan han svänger söderut. Därifrån kan han välja att paddla inomskärs hela vägen ner till Tromsö, i ett vackert fjordlandskap. Här ligger de imponerande Lyngsalperna, som löper 8 mil längs norska kusten, norr om Tromsö. De stupar ofta brant ner i fjorden, med många glaciärer i bergen, så landstigningsplatser kan behöva planeras. Tromsö som också kallas Porten till polartrakterna är känt för sitt nattliv och influenser från Paris under förra seklet.
Lyngsalperna norr om Tromsö. De vita fläckarna längst ner i bild är hus.
Strax söder om Tromsö ligger Lofoten, med flera vägval. Här beror det på om han ska runda yttersidan på allt skandinaviskt land (och då ta vindsidan Lofoten) eller om han kan välja väg själv. Kajakrapporten skulle välja att paddla östsidan Lofoten från Harstad och ner till Å. På denna sidan ligger de flesta samhällena, medan västsidan är mer vild, öde och vindpinad. Harstad till Lödingen är känt för att vara en väldigt vacker kuststräcka. En pärla längre söderut är Henningsvær, ett fiskeläge och klättermecka. I mars varje år samlas skreifiskeflottan där, och på sommaren vallfärdar klättrarna till Vågakall, ett tusenmeters berg strax intill. Vattnet vid Henningsvær har tropiskt utseende, alldeles turkost.
Lofoten, mellan Harstad och Lödingen
Längre söderut väntar ett annat paddlingsmecka, Helgelandskusten, och lagom till sommaren paddlar han genom Bohuslän. Håll utkik!
Du kan följa Eriks paddling här på Kajakrapporten (som sommaren 2009 tog vattenvägen Kirkenes-Trondheim) och på Erik Jørgensens webbplats. Där kan du läsa blogginlägg och se hans position. För att se filmer behöver du däremot betala för prenumeration, för Jørgensen vill att de som väljer att sponsra honom ska få lite mer.
Äventyraren Johan Ernst Nilson startar en årslång resa Nordpolen till Sydpolen på onsdag. Det är första expeditionen någonsin pol till pol. Se filmad intervju här.
Expeditionen startar på ett polarhistoriskt datum och målet är att avsluta på ett annat. Den 6 april 1909 nådde Robert Peary Nordpolen. Och den 14 december 1911 nådde Roald Amundsen Sydpolen. Johan Nilsson vill med expeditionen uppmärksamma 100-årsjubiléet.
När expeditionen startar är det 50 grader minus på Nordpolen. Ibland kommer Johan och färdkamraten, norska Harald Kippenes, att få simma över vakar, i överlevnadsdräkter. Från Nordpolen är det 60 mil och två månader till Grönlands norra ände, där hundspannet tar vid ner till flygplatsområdet Thule på Grönland. Johan fortsätter sedan i segelbåt över Baffin Bay ner till Kanada.
Se SVT:s intervju med Johan på avresedagen här:
Hela expeditionsförflyttningen pol till pol genomförs klimatneutralt. Först skidor, sen segelbåt och cykel, nere i Patagonien blir det kiting, följt av segelbåt över till Antarkis, där skidorna tar vid. Resan till Nordpolen sker däremot med flygplan till Svalbard, och vidare med militärplan och militärhelikopter som landar vid geografiska Nordpolen.
Från kanadensiska fastlandet ända ner till Patagonien färdas Johan ensam på cykel. Enorma avstånd och många upplevelser. Johan samarbetar med ett antal organisationer under expeditionen.
Det går att följa Johan Ernst Nilson på webbplatsen www.pole2pole.net, när expeditionen startat.
Två citat från Johan strax innan han lämnade Stockholm för expeditionen:
– Det känns lite overkligt att bo i tält ett år.
– När jag står på Nordpolen kommer jag att titta ner på mina fötter och säga ”Dit ska jag”. Jag ska till exakt den motsatta punkten på jordklotet, på ett år.
